Ett äventyr vi aldrig kommer glömma.
Nu var det officiellt en pandemi. Onsdagen den 11e mars gick WHO ut och sa att covid-19 klassades som en pandemi. Vi märkte inte av det så mycket i vår vardag. Portugal hade väldigt få fall och Algarveregionen hade bara ett par enstaka fall i andra städer.
Fredag
Vi fick efter ett samtal hem reda på att Danmark stängde sina gränser. Samma eftermiddag gick vi och satte oss på uteserveringen till ett café. Då råkade vi höra en äldre man berätta för sin bekant att Spanien hade satt fyra städer i karantän. Av caféägaren fick vi reda på att skolorna skulle stängas på måndagen och att fler restriktioner var på väg. Plötsligt var hysterin kring coronaviruset överallt.
Lördag
Efter en god helgfrukost promenerade vi ner till havet, gick barfota i sanden bland vågorna och åt varsin glass medan Lillan satt nöjd i selen. På kvällen gick vi ut och åt portugisisk mat på vår favoritrestaurang. När vi kom hem läste vi att Spanien hade infört nationellt nödläge. De skulle försätta hela landet i karantän och stänga sina gränser på måndag kl. 8. Då var klockan 21 på lördagen. Planen hade varit att köra hem på onsdagen. Det var inte längre möjligt. Vi insåg att vi hade två val. Antingen fick vi förbereda oss på att stanna en längre tid. Eller var vi tvungna att packa bilen och köra nu för att hinna genom Spanien till Frankrike innan måndag kl. 8. Vi valde att köra och började packa med detsamma. Lillan sov och bilen fylldes. Kl. 01 lämnade vi lägenheten och körde ner för att tanka. Sedan lämnade vi Lagos och påbörjade den långa resan hem.
Söndag
Vi körde hela natten. I Spanien var allt stängt, men det gick fortfarande att tanka. Överallt fanns skyltar som uppmanade folk att stanna hemma. Vägarna var nästintill tomma förutom andra resenärer som precis som oss var på väg hem. På söndag eftermiddag passerade vi spanska gränsen och nådde äntligen Frankrike. Bilen hade rullat konstant och vi kunde pusta ut efter en intensiv körning. Glada hörde vi av oss hem och berättade att vi var i Frankrike. Lyckan varade inte länge. Efter en uppdatering av läget i Europa fick vi reda på att Tyskland skulle stänga sina gränser mot bland annat Frankrike på måndag kl. 8. Vi kunde undvika den gränsen genom att köra genom Belgien och Holland in i Tyskland. De hade inte uttryckt något om gränsen mot Holland, men vi kände oss osäkra. Länderna fattade beslut snabbt och vi ville inte fastna i Frankrike. Så medan bilen bara hade rullat några minuter på fransk mark tog vi beslutet att fortsätta köra genom Frankrike i ett sträck.
Det var natt och regnet öste ner. Vi hade kört i ett dygn utan paus. Jag var utmattad så jag körde in på en rastplats runt midnatt för att byta förare men sambon sov djupt. Jag bestämde mig för att låta honom sova och istället la jag huvudet på sidan och somnade medan regnet smattrade mot biltaket. Kl. 2 vaknade jag av att det var kallt i bilen. Det var de två timmarna vi sov. Sedan fortsatte vi köra.
Måndag
Vi passerade Paris kl. 6 måndag morgon. Det var mycket trafik men vi slapp den värsta morgonrusningen. Därefter körde vi in i Belgien och kl. 9 måndag morgon tog sambon sin första kaffe eftersom det mesta varit stängt på vägen. Enligt nyheterna var läget detsamma så vi körde vidare genom Belgien, Holland och nådde Tyskland runt kl. 13 måndag eftermiddag. Äntligen. Men vi kunde inte slappna av.
Återigen var frågan hur vi skulle göra. Skulle vi fortsätta köra genom Tyskland och vidare genom Danmark? Vi visste att Danmark hade stängt sina gränser men att de hade undantag för hemresande svenskar. Kanske skulle läget ändras under tiden. Kanske skulle det vara köer eller komplikationer. Dessutom behövde vi verkligen vila. Skulle vi ta in på ett hotell i Tyskland? I så fall skulle vi ha lång väg hem nästa morgon och det var osäkert kring läget med gränserna. Mina föräldrar hade föreslagit att vi skulle ta färjan från Travemünde i Tyskland som gick direkt till Trelleborg i Sverige. Det bestämde vi att vi skulle göra. Det skulle korta körtiden, ta bort orosmomentet med Danmarks gränser och vi skulle vakna i Sverige. Vi bokade färjan till kl. 22 på kvällen för att ge oss god marginal att köra genom hela Tyskland. På båten hade vi en hytt med dusch och bebissäng till Lillan. Det var fantastiskt. När vi somnade hade vi varit på resande fot i 2 dygn och vi hade kört 298 mil.
Tisdag
Tisdag morgon kl. 7 kom vi fram till Sverige och det var en sådan lättnad. Vi stannade till vid ett ICA på vägen för att äta lite frukost och handla. Kl. 13 rullade vi in på uppfarten till huset. Äntligen var vi hemma. Vi hade färdats 3 516 km på nästan 2,5 dygn med en 7 månaders bebis. Det hela kändes surrealistiskt. Ingen av oss hade någonsin kunnat drömma om att genomföra en sådan resa. Den där lördagskvällen förändrades allt i en handvändning. Det är fantastiskt vad man kan åstadkomma när det verkligen gäller. Lillan var så fin under hela resan trots omständigheterna och min sambo var min klippa. Jag ser på min familj och känner mig så tacksam.
Tillsammans klarar vi allt.
Ett äventyr vi aldrig kommer glömma. 
Livet blir vad man gör det till
